EVAS BLOGG
Ta vara på det roliga i livet!
Jag hoppas att jag kan inspirera, roa, påminna eller kanske irritera (vad vet jag?) med dessa anteckningar, som kommer att gå ut på det positiva med vardagen och kanske hur man kan se möjligheterna att ta vara på det roliga i livet. Det gäller att ha kul. Eller att åtminstone att ha fokus på det som förgyller livet.






Ta´t lugnt?
Skapad av eva 2008-03-20 12:39:39

Ta det lugnt, sa doktorn och sjukskrev mig en vecka.

Ta det lugnt. Det är synnerligen personligt hur detta slitna uttryck definieras. För mig innebär det då INTE att ligga i soffan och glo på film, läsa, skriva eller måla.

Jo, jag älskar allt detta, det är verkligen en del av mitt liv. MEN, som Tony säger, mitt i mordets upplösning, eller just som man får veta om hon är otrogen eller precis när man lyckats blanda till den rätta nyansen, då vill jag kunna sprätta upp och ta en långpromenad med hunden, ta en tur i skogen för påskrisplockning, shoppa ett par penslar eller polerpasta till kromet. Eller kanske städa källaren. Det är att ta det lugnt för mig. Frihet. Rörlighet. (När jag fick mitt nuvarande jobb frågade min chef mig om jag hade något motto. Fullt ös - medvetslös, svarade jag sanningsenligt.)

Jag inser dock att jag är lyckligt lottad. Min sjukskrivning är inte av den längre arten och det gäller bara mitt inflammerade knä. Det är en baggis jämfört med andras åkommor och begränsningar. Det är bara det att jag inte kan röra mig som jag vill. Jag har ju sagt det förr: stäng in mig och jag vissnar, ruttnar eller löses upp i atomer.

Jag beklagade mig för maken.
Du kanske ska gå och ta hand om hojen, sa han i ett försök att uppmuntra sin sjuka hustru.

Jag tittade anklagande på honom och förklarade att det kunde jag VISST inte, jag kan ALDRIG mer stå på knä eller så. Och ska man greja ute i verkstan ska man ligga på knä på ett lortigt verkstadsgolv. Sen tittade jag anklagande på gatan utanför täckt med tre decimeters pansaris. Och det kommer ALDRIG mer att bli sommar, la jag till för säkerhets skull, för att han skulle förstå att hustrun icke gick att uppmuntras.
Just nu blir det väldigt svårt att skriva något om att ha kul mina kära vänner och släktingar. Ni får ha överseende, även solen har fläckar, som kollegan L brukar säga.
Sant. Puss.


Ödehus
Skapad av eva 2008-03-24 10:21:55
Konstigt, vad tyst ett hus mitt i stan kan vara.

Jag läste i tidningen Må Bra en artikel om Lena Katarina Swanberg. Hon har skrivit en hel bok om hur livet som förälder ska räddas när barnen flyttar ut. En av förutsättningarna för att man ska läsa denna bok är nog att man undrar vad man ska göra nu, då? Va? Jag som vigt halva mitt liv åt ungar, till och med längtat efter att dom skulle bli tonåringar, en grupp människor som sjuder av livslust, fantasi, nyfikenhet och energi och som jag ÄLSKAR. Ja, det är sant. Det är bara det att det är då dom sticker också.

Jag citerar ur artikeln: "Och den som verkligen sörjer att pojkrummet står tomt eftersom innehavaren har fyllt 23 och surfar i Australien eller har flyttat till en kompis i Boden, bör omedelbart föreställa sig alternativet: Att sonen aldrig skulle ge sig iväg. Att han så småningom skulle fylla 34 och fortfarande sitta hemma med sin dator, ta för givet att limpan inte är möglig och att smutstvätten på ett mirakulöst sätt fortsätter att bli ren."

Sådär hade vi det i fjol den här tiden. Älstingen surfade i Australien och näst älstingen hade flyttat till Boden för att bli sambo. Numera bor båda i Boden. Dom som fortfarande sitter hemma framför sina datorer, dom kommer snart också att flytta. Yngstingen är redan borta rätt mycket i och med nyfunnen kärlek. Näst yngstingen pratade i går om att Norge inte vore så dumt att bo i...Just nu är han ensam med oss. Sover eller glor på film, chattar ibland och går ut med doggen på vår uttryckliga begäran.

Undrar om det är syskonen, våra barn, som lider mest av att hemmet så sakteliga utarmas på hiphop och rocknroll, gapskratt och vilda fighter i TVspelssoffan. Ingen lagar mat kvart i tre på natten, ingen ringer hem fyra på morron och frågar "tja! va gör du? sover?jaha. ja sover hos johan, basåruvet." Och ganska sällan är det åtta personer på middag, samtliga under 19. Och helt plötsligt så har mamman skaffat ateljè. I ett av dom gamla pojkrummen!

Jag undrar, hur är det för syskon som är kvar? Är det så kul att helt plötsligt ha fri tillgång till kanalerna, TVspelen, ytorna och musiken? Nu går det att kräma tjejpop högt när inte hiphoppare och rockare försöker överrrösta. Och man kan sova en halvtimme längre på morgonen för det är knappast kö till duschen. Men ändå.

Jaa, kanske. Men det är märkligt så tyst och tomt det blir. Inte just då dom flyttade. Det kändes bra. Kändes rätt. Hurra, det ordnar sig för dom. Men när dom kommer hem...efter att dom rest igen, tillbaka till sina egna bon, då blir det helt plötsligt öde. Det är som att man måste uppleva separationen flera gånger i rad för att till sist tycka att det verkligen är en separation, att det är en pest med ett tyst hus. Mitt i stan. Undrar om det är så för syskonen?

Tur att yngstingen snart kommer hem och livar upp igen. Kanke det vore trevligt om dom bodde hemma till dom var trettiofyra? Jag ska kolla upp det med sjusovaren bara han vaknar. Förhoppningsvis så svarar han "nee, det vill ja inte, ja ska bo i stockholm, på söder och bli huligan." Det är bra. Bara du tar dig för med något, kommer jag att glatt svara och gå tillbaka till ateljén på tre kvadrat med kvällssol och måla en röd tavla med en kärleksdikt på. I trygg vetskap om att dom alla kommer att kolla limporna själva och att alla kommer att gå i närkamp med sin smutstvätt, vare sig dom är musiker, litteraturvetare eller huliganer.

John Fogerty får fylla ut tystnaden. Lev väl, gör nåt kul, det finns tid till det också.



Ljuset, ljuset!!! Isfritt, isfritt!!!
Skapad av eva 2008-04-06 21:17:26
Jag måste tanka ordentligt. För varje år blir det värre, det där med mörkret.

Att få komma hem när det är ljust! Att kliva upp när det är ljust! Ja, jag är uppe halvsex för att hinna ta en bättre promenad med hunden innan jag åker till jobbet. Det är kanske dagens bästa stund. Och särskilt när det är morgonljus den tiden.

Jag skrev ju om nedförsbacken i januari. Nu är vi snart längst ner och kan bada i ljuset nästan dygnet runt några veckor innan det är kört. Ja, ja. Ha Kul. Inga pessimistiska kommentarer, tack. Världen är så full av pessimism så det räcker.

I går tog jag en rejäl långpromenad för att testa mitt knä som verkar funka rätt hyggligt nu. Tyvärr fick inte doggen följa med. Nu är det hennes knä. Korsband av - halkade kanske på isen. Så det ska bli operation. Det har hon varit med om förr och pigg som hon är (och som man måste vara i den här familjen) trots att hon är en gammal kärring på sjuttio, så fixar hon väl det. Dessvärre erkänner jag att det var skönt att gå utan hund. Hon ska alltid stanna och lukta och pinka och kolla och gosa och allt annat som hindrar farten. Jag tog med John Fogerty i stället. Rocknroll och promenader hör ihop. Och mitt i det spröda introt till The Wicked Old Witch och jag fått till god marschfart så kommer dom dundrade så dammet ryker. Fem motorcyklister. Självgoda, med "först ut-grinet" i ansiktet. Ja, det lilla man ser bakom hjälmar och visir.

Inte vet jag vilka det var, men en sak är säker, dom har försprång. I värsta fall en hel vecka. Jag vände på klacken och gick med raska steg hemåt för att kolla med maken som så omtänksamt lämnat in min trasiga hastighetsmätare till verkstaden. Det är Den verkstaden och Den mekanikern som gäller. Och Han råkar vara pensionär men överguru när det gäller vissa saker, tydligen, och då går han igen. Tar sig tid. Jag frågade maken om det fanns nån risk att Övergurun kanske var långtidssjuk och inte kunde fixa min mätare förrän i september. Ett hjul är också avplockat men det känns mer säkert att få tillbaka i tid. Med nytt däck på.

Du får väl se till och lägga dig bakom nån som förhoppningsvis håller hastigheten, sa min luttrade man som ibland blir trött på hustruns "tänk om..." när det gäller ögonstenen. Ja, kanske det. Men vem vill åka omkring på en stympad hoj?

Jag suckade mig in i köket, bestämde mig för att på lördag blir det. Om det snöar kommer jag att samla till ett av de största protestmöten som någonsin skådats. Jag ska ha trummor, trumpeter och visselpipor och gigantiska plakat. Valkampanjerna i delstaterna ska blekna och SMHI får huka sig. Det ska vara isfri asfalt! Med eller utan hastighetsmätare.



Orka ha kul?
Skapad av eva 2008-04-13 12:02:15

Jaa, det blir väl till att demonstrera då...en halvmeter nysnö räcker till att gräva ner sig ordentligt. Kanske jag kan ha plakat (Nej till Vintern! Snön ut ur Jämtland! Ner med SMHI!) som sticker upp ur snön som markeringar för var jag finns ifall man måste börja söka. Det skulle kunna vara rätt komiskt. Fast önskar man snön bort från Jämtland bör man gömma sig bättre och inte markera var man finns. Turistnäringen skulle sätta ett pris på mitt huvud.

Jag fattar inte hur det ska gå att ha kul nu. Det är april, det är ljust, det är vårfåglar (hörde ett förtvivlat pip i morse) och hos grannarna växer krokusarna och snödropparna. Vår uteplats var nyss snöfri, nästan, och jag kunde dra fram ett demolerat plastbord som råkat bli fast under första takraset.

- Snart kan vi grilla, sa jag till maken då, och så tittade vi på altanen och den obefintliga trappan och lovade oss att sommarens ekonomiska utsvävningar skulle läggas på vissa renoveringar. Men vi blev snart tagna ur den villfarelsen för ner kom ett nytt sjok med fläskig, seg snö. Som tuggummi ligger den fastnitad på gården, på uteplatsen, över grillen och till och med på bron, sipprande in under dörrmattan, limmande fast allt i en evig vinter. Jag ska inte svära här, det har jag lovat mamma. Men som en liten vink till vilka ord jag tänker så är milt sagt vintern inte min favorit alls just nu. Och har aldrig varit. OCH SÄRSKILT INTE NU.

Ja. Ja. När jag var liten och bodde i världens vackraste by så minns jag en vinterdag.
(Då var det kul med vinter...). Det var sånt där efter halvtvåljus som det är i januari och vi satt vid köksbordet jag och lillebror. Jag satt så att jag såg den där torrgranen som spinkigt men kaxigt reste sig bakom vedboden. Och så bakade vi modde-lera. Ja, det heter så, bakade modde-lera. Leran var gråbrun för vi hade blandat alla färgerna, så blev det liksom alltid till slut. Jag drog in leralukten i näsan, rullade en lång orm som lillebror skulle göra en sovplats åt, tittade på granen och snöflingorna och kände mig lycklig. En minut av alla miljarders minuter jag levt, men ändå. Jag minns det så väl. Lyckokänslan, granen, modde-leran och snöflingorna i nästandunklet i köket.

Jag kommer också ihåg en morgon då vi bodde i det västra rummet och skymtade Åreskutan då rullgardinen drogs upp. Jag minns att jag kände ett lyckorus utan like för det snöade stora flingor, lapphandskar, som morfar sa. Hoppande jämfota upp och ner skrek jag "det snöar, det snöar..." och så minns jag mammas "hmhm". Inte så värst impad, alltså. Kanske kände hon som jag gör nu.

Nåja, vi hittade i alla fall på något kul igår, i gråheten och snögloppet. Vi bjöd hem ett par släktingar och kockutbildade sonen grillade i alla fall, fast på spisen. Och så bjöd han på härligt kladdig risotto med parmesan och lök till grillbiffarna. En lång söndag framför mig, fyra fina ungdomsromaner ligger och väntar, en berättelse är på gång och jag hittade den blå akvarellnyans jag sökte. Det är inte krig, jag köper mat när jag vill, jag är gift med världens bästa man och ungarna är friska och glada och självgående individer och i morgon får jag åka till ett jobb jag gillar. Skit i vintern!


På lördag...
Skapad av eva 2008-04-17 20:52:50
...ska den ut!
Med nytt bakdäck och hel hastighetsmätare (trippmätaren, den andra har ju funkat, vad trodde ni??) och med trasigt avgasrör som maken kört en mejsel igenom (hoppsan va rostigt !) så ska den ut i alla fall. För nu är huvudet så fullt av rutiga och randiga prickar och streck så om jag inte får en stunds meditation så kommer jag att explodera och det blir INTE trevligt. Jag kommer att åka ett par mil och njuta av snön som fortfarande ligger kvar runt om. Och veta att det åtminstone är tio veckor kvar tills ljuset vänder. Pussdå.


Resa igen
Skapad av eva 2008-04-23 21:09:08
Nu ska den här familjen ut och resa igen.
Vi ska fara till Norrbotten. Två söner passar på att flytta om i livet. En vill ha alla sina prylar som vi magasinerat för nu ska det bli större svängrum. En annan vill ha hjälp att köra sina prylar från ett större till ett något mindre svängrum. Ja, vad har man sina föräldrar till? Förresten ville vi ha semester nu, sista tiden har kryddats av okulheter för några av oss så nu får det vara nog. Och Norrbotten i slutet av april - det är vackert, det!

Som vanligt har vi nollkoll på vissa saker. Till exempel när, var och hur. Fast det mår vi nog bäst av, det är vår grej. Jo, vi vet vilken vecka, vi vet att vi gamlingar ska bo på vandrarhem (har bara gjort EN ombokning), och vi vet att vi måste ha med doggen. Och en massa packning. Så mycket att dom unga förälskade inte får plats. Dom som vill följa med, förmodligen bara för att dottern vill träffa brorsorna. Pojkvännen hänger lojalt med. Han vet inte vad han ger sig in på.

Eftersom dom inte får plats tillsammans med sängar, karotter, en pilotnalle och en pälsbeklädd, handikappad gammal kärring på sjuttio år så kom vi på den ljusa idén att dom kunde åka buss. Vi bestämde dag, men sen tog familjeseden över och vi började ändra tid för avfärd ett antal gånger allt eftersom vi kom på fiffiga saker att göra eller inte göra före, under och efter resan.
När vi för femte gången meddelade avresetid var dotterns sotade ögon sotiga även inuti:
" MÄÄÄÄ...ÅÅÅÅÅHHHHHHHHHH...." och så gjorde hon en helomvändning på hallmattan för att vända den ädlare sidan mot mig och flackade med dom svarta uppåt taket. Och uppåt pojkvännen som kritiskt betraktade mig och morrade:
"Vi skiterit."

Men inte skiter dom i det, inte. Sen får vi se var de unga tu ska få bo. Sånt brukar alltid fixa sig... hos någon brorsas kompis kusins tjejs mamma. No problem. Eller på vandrarhem med gamlingarna och sjuttioåringen. Sjuttioåringen och jag ska visserligen ut och gå om mornarna, jag med ett stelt knä, hon med ett annat. Men det får dom ta. Själva har vi kommit på den ljusa idén att åka fem på morgonen för att hinna med så mycket som möjligt på ditresan (motorbutik i Umeå, fotografering, promenader med pälsbollen, trevliga små vägkrogbesök...).Och allt kan ju som vanligt helst få hända. Återkommer med rapport från kaotisk packning och mammahamstring åt den som som valt att stanna hemma och vakta huset. Och njuta av friden!
Hur vi får in ett halvt bohag i bilen? Ingen aning? Det löser sig på söndag....


HAHAHA...packat och klart!
EvaSkapad av eva 2008-04-27 18:17:55
Operation packning har satt igång. Det började med att maken i morse frågade sig var resväskan var.
"Den är redan i Boden", upplyste jag glatt då jag precis kom ihåg att ena ungen har den ju, han som flyttade ut sist.
"Hur gör vi då, då?" undrade mannen och slet sitt vackra silverfärgade hår. Men han dök åter in i garderobsdjupet och släpade triumferande fram en resväska UTAN hjul. Minns ni? Ja, modell 60-tal. Används numera som förrådslåda för diverse textilier.
"HAHAHA", skrek jag, och hur ska vi få kidsen att släpa runt på den där? (Dom ska ta vår packning på bussen, vi har bilen full.) Jag hade dessutom inte upplyst dom om att det var två och en halv timmes väntan i Arvidsjaur. Men jag kan rekommendera ett besök i Lappbyn, den är trevlig och sevärd. Kommer dom säkert att gilla. Lappbyn i Arvidsjaur. Än så länge är det till och med myggfritt.

Nåja, vi packade och packade och till slut så var det bara att börja stuva in äldstingens bohag. Dubbelsängen Sultan från IKEA, hans käraste ägodel, måhända.
"Men va fan ska ni ta sängen på TAKET???? Kör inte på nån älg för jag vill inte ha blod på sängen!" skrek sonen och erbjöd sig att hyra släpvagn.
"Nix, vi vill inte köra släpvagn till Boden! Och jag ska tänka på sängen när jag ligger på lasarettet efter älgolyckan", svarade jag sarkastiskt. Som straff kommer vi inte att ta med alla hans prylar, vi kommer att lämna karotterna, pilotnallen och diverse foton här hemma. Så han blir tvungen att komma hem och hälsa på nån gång.

När vi hade packat dubbelsängen på taket ställde vi yngstingen bredvid bilen för att kolla hur högt det blev. Eftersom han är två meter lång så skattade vi höjden på ca två och en halv meter då. Det kommer att bli spännande. Hur många tunnlar passerar vi?
"HAHAHA, det gick!" skrek jag i telefon till en unge och efter att ha förevigat bilen i ett mms fick vi till svar från en son att "han skulle se till att skaffa oss en likbil när han blev rik så vi kunde ha plats att frakta runt all skit vi kör omkring med i landet". Sarkasm och sjuk humor, det är vi bra på i den här familjen som mer liknar en loppcirkus då det börjar dra ihop sig mot våren. Efter att ha packat in allting stuvade vi även in resväskan utan hjul. Så nu kan vi glädja de unga tu med att dom bara behöver hålla reda på mp3spelare, dator, cdspelare, godispåsar, kameror, mobiltelefoner och pengarna. Lätt packning när dom ska traska till Lappbyn för att förströ sig någon timme innan bussen mot Boden går.

Själv ska jag ta på solglasögonen, njuta av Norrlandsnaturen, John Fogerty ibland och raster med hembakt baguette med Brieost och kaffe. I väskan ligger kameran, akvarellblocket, skrivboken och en flaska champagne. Som vanligt kommer vi att njuta av livet och bara ha kul hela tiden med ungar, andras ungar, nya bekantskaper och det i en av våra vackraste städer i den allra vackraste tiden på året.
Hoppas solen skiner på er också.


Boden, en mysig plats på jorden
Skapad av eva 2008-04-29 16:15:04

Nu är vi i Sherwoodskogen. (Japp, Maud, du har rätt.)

Ja, jag råkar ju ha varit här typ åtta gånger, tror jag.

Först när jag var liten (elva?) och familjens Moster bodde här. Minnet jag har av resan är att vi klev på tåget på en osannolik plats (barndomsvänner kan gissa!) Och sen fick vi någon sorts vitaminsmörja av mammsen som ville att vi skulle vara pigga inför den lika osannolikt långa tågresan. I Björknäsparken var det Barnens Dag och jag blev kär i en kille som var lik Lennart Grahn i Shanes. Han jobbade i ett lotteristånd och sa att jag var söt. Han var nånstans mellan arton och tjugofem.

Sen var det några besök till under åren och så helt plötsligt var jag här och firade min nittonårsdag. Jag hade feber och saknade min pojkvän L. Men det fanns utrymme för att glömma sorgen för vi shoppade platåskor och jag hade med mig tre par hem. Mest gillade jag dom knallgula i lack. Och dessutom älskade jag redan då utflykter av alla slag. Vår unga, påhittiga släkting K ville att vi skulle gå på krogen på kvällen men jag var för sjuk, tyckte mamma och det var nog rätt, så vi nöjde oss med tårta. Och jag undrade hur krogen i Boden såg ut.

Några år senare åkte min blivande make och jag hit. Minnet består mest av Mosters all mat och sena krogbesök med nån lumpare som min fästman kände. Men kul hade vi. Och solen sken då också, som den gör idag.

Senare resor har inneburit flyttlass till mina barn som råkat hamna här. Och just nu avstår jag ytterligare en tur mellan Luleå och Boden. Mannen och diverse ungdomar flyttar och bär och släpar och kör och själv sitter jag på vandrarhem och pratar med doggen. Vi tog en promenad bortåt Prästholmen och minns en snöig januaridag för något år sen, när vi körde hit första flyttlasset och första och största prinsen lämnade boet. När vi kom åter lämnade jag in hunden till välbehövlig vila och snörde om walkingskorna. Mot Sturegatan. Tre kvarts rask promenad. ( Rätt åt knät! Där fick det!)

Och så var jag då i Sherwoodskogen. Allt är sig likt? Ingen aning. Men väl hus och lekpark, där är det sig likt, det vet jag. Trots att Moster och hennes snälle man är änglar sedan många år tillbaka så känns det helt rätt att stå där. Asfalten på den lilla gatan är skruttig och trasig, friden lyser över hela kvarteret och i parken är det is och snö än. Jag går i linne, det är femton grader varmt och på altanerna sitter folk och ungar leker i lerhögar omkring gårdarna. Alla undrar nog varför en solglasögonprydd, okänd, eldrödhårig kvinna i femtioårsåldern smyger bland kvarteren och, gubevaremej, PLÅTAR hus och gränder. Tänk på det, när ni nästa gång ser någon mystisk figur som smyger omkring med kamera i era kvarter. Det KAN vara någon nostalgiker som har bildmani och absolut vill föreviga för att minnas och glädjas åt allt KUL man gjort och kan göra.

Snart ska vi bort till äldstingens kompis och grilla, sonen är inte hemma men det gör inget, nästan. Han har packat upp sin säng och konstaterat att den var älgblodsfri och sen får man bara en eller två kramar och så är han oftast försvunnen på egna uppdrag och vi känner att han har det bra. Förresten dyker han säkert upp senare igen.

Hoppas du med har det gott.
Kram till dig!

Nya dagar, ljusgröna och oanvända
Skapad av eva 2008-05-02 11:04:05
Livsenergin sprutar idag, som den brukar göra efter att ha varit någonstans, sett och träffat nytt, samlat inspiration och spätt på min inre harmoni. Att komma hem och vara ledig ytterligare några dagar, vilken lyx. Inga måsten. Inga borde. Bara kanske ifall jag har lust...

Naturligtvis har jag lust! Jag ger mig på altanen, skurar med såpa, kör skräp, tvättar kläder, dammtorkar bokhyllan, skriver ut foton, går en liten promenad med gammkärringen så hon får pinka i grannrabatten, går en lååååång promenad med mig själv och Patsy Cline (Fogerty vilar!), undrar vad vi ska ha till middag och klockan är ännu inte tolv. Att jag hamnade framför tangentbordet beror på att jag dammtorkade några böcker som behöver lånas om och dessutom behöver ekonomin kollas.

Livsenergin sjönk en aning när jag kollade min ekonomiska status. Rostbiff på grillen kan man ju fetglömma, det blir grönsaksgratäng ifall vi har några ägg. Och jag får inga nya jeans, men what the häck, det är säkert mode med lappat nu med.
Hojen är tankad, räkningarna betalda och vi har haft några dagars KUL semester, champagnen är kvar och ungarna är friska och jag är lyckligt gift med en man som är lika knäpp som jag. Det kommer inte att finnas ett öre över till vårt silverbröllop, så det blir som vanligt: knytis i våran trädgård, fast med extra mycket ballonger. Mest troligt blir det som vanligt det roligaste kalaset vi haft.

Såplukt är sommar, visste ni det?
Pussokram.


Vårbruksdesertör?
Skapad av eva 2008-05-04 20:59:37
Något händer i vårt villakvarter runt Valborgsmäss varje år. Alla grannar ser ut som om dom söker efter något och går runt med sömngångarsteg på sina gårdar. Eller också svingar man ursinnigt en kratta , hysteriskt rivande i den stackars gräsmattan som just vaknat efter vintervilan. Fortfarande som om man letar efter något. För alla tittar i backen. Dock verkar man ana när någon rör sig i närheten för då hälsas det, så klart, men samtidigt granskas man noga. Var har du din KRATTA? Har du SMITIT?

Jag fattar varför dom går och stirrar ner i marken. Jag kom på det här om dan då jag också gick med släpsteg genom trädgårdenoch stirrade neråt för att se om favvodojjorna dög för en säsong till. Plötsligt stampade jag nästan på en krokus. Rätt snygg, blå och sådär. Tyvärr har jag icke bidragit till denna prakt, det var någon tidigare ägare som pyntat. Eftersom jag konstaterade att dojjorna får vara med en sommar till så gick jag vidare ut på gatan för en promenad. Det var då jag såg alla grannar som gick omkring och tittade neråt. Inte på sina skor, utan för att se ifall blomstren möjligen började ta sig upp. Eller om man möjligen skulle hjälpa till, hjälpa våren på traven. Så gott som alla bar på vapen: sylvassa krattor, illfula små spadar och, ve och fasa, sekatörer! Allt för att gräva, räfsa och klippa sig fram.

Min stilla promenad fick nog fler än en att lyfta på ögonbrynen. "Ja, nu är det dags igen..." eller "håhåjaja, vad man dragit på sig" och så menande ögonkast mot sin egen lilla park och sen på mig. Har hon tid att bara stå där?

Sol, Valborg, knoppar på sälgen vid gångvägen - det slår aldrig fel: alle man till drabbning. Utom jag. Näpp. Jag har bestämt mig för att ha kul resten av livet och i det ingår icke slavarbete i trädgård. Efter några års halvhjärtade försök att passa in, insåg jag att det inte var min grej. (Tyvärr, min vän I, det hjälper inte heller med Mark Knopfler i mp3:n.) Till min förvåning växer vår trädgård alldeles av sig själv trots min vägran att anpassa mig i vårbrukssammanhang. Gräsmattan är grönast, snöbollsbusken störst, krusbär, svartvinbär och äpplen breder envist ut sig och mitt i allt, hör och häpna, frodas blommor i en fet rabatt som jag endast till en fjärdedel krafsat lite i förr om åren. Möjligen kan jag tänkas köpa en pall plant och trycka ner i några byttor och krukor. Klart på en kvart! That's it!

Jag betraktas nog som en utomjording, särskilt som jag har en förmåga att dyka upp på loj promenad och titta på andra som arbetar. Eller ännu värre blåsa förbi på hoj. Hejhej, jag tänker åka runt Storsjön, fika i Myrviken. Min man nämnde faktiskt ordet "kratta" tidigare idag. Då var det nog hans tur att känna sig som en utomjording som jag glodde.
"VARFÖR?" sa jag bara.
"Ja, men kvistarna..." försökte han och menade att man kan ju alltid kratta bort kvistar. Ja, ja, men dom tar man när man kör skräp. Lättplockat, ett par ruttna brädstumpar, tretton kvistar, en trasig hink och en gammal fotboll. Upp på släpet och bort. Klart.

Mannen fortsatte att meka med hojar och bilar och jag gjorde nytta genom att läsa tjugofem läsloggar och sen tog jag en lååååång promenad. Utan kratta. Under häcken låg en svettig granne och rev fram löv med något vilt i blicken. Sånt kommer jag INTE att göra. Det ingår inte. Sådeså.


Lördag
Skapad av eva 2008-05-18 16:06:46
I morse startade inte hojen. Heldöd stod den och tjurade. Jag som hade planerat en del. Nu när det inte snöade och allt. Och vägen var torr. Maken kom ut och klappade på mig och sen på hojen. Suckande såg jag på när batteriladdaren kopplades till. Hoppas nu att det bara...

Så vad göra? Jo, vi gick på konstutställning i stället. Vi gick på Färgfabriken för att kolla. Utställningen tog skruv, för vi gick mörbultade därifrån. Det är väl meningen att man ska påverkas på ett eller annat sätt? Vi gick omkring där i en explosion av olika bilder, installationer, filmer, ljudupplevelser och en och annan överraskning. Allt började med att man möttes av en hissnande foto på en man som huvudstupa faller nerför en trappa. Sen var det kört. Stämningen började redan där.

Själv fastnade jag på en pall, lyssnande på spökröster som sades vara inspelade på plats. Svårt att höra, för allt överröstades av en hysterisk mexikansk (?) sångare (på film) samt av andra ljudeffekter på olika ställen. Efter fyrtifem minuter var jag tvungen att gå ut, då behövde jag luft. Så ska det vara. Även om man inte känner igen sig själv efteråt, så är det just det man är ute efter. I alla fall jag. Det var länge sen. Sist jag blev överväldigad var nog då jag åkte till Stockholm för ett antal år sedan enkomt för att se Carl Larssons Midvinterblot som var utlånad från Japan. Jag stod och stirrade så jag fick ont i nacken, minns jag. Varför kan jag inte riktigt säga, men troligen finns något dolt i tavlan som påverkar mig.

Som det nu var borde jag ju ha gått på den betydligt "snällare" utställningen av quiltade saker för att jämna ut själens oro. Men se den gick vi på innan i stället. Allt för att se vad vännen U åstadkommit. Min hjärna var alltså mjukt inbäddad i intryck av vackra färger i fantastiska kompositioner, ett handarbete som kräver sin tid och tanke, när vi kastades in i tredje världskriget på Färgfabriken. Skumt.

Och så hälsade jag på mamma och så handlade jag god mat och sen provade jag hojen igen. Och tänk - den startade och ville åka en sväng utåt landet på andra sidan sjön innan middagen. Livet är kul, tänk vad man hinner på en lördag.



den 25 juni 2008
Hallå Våren?
Skapad av eva 2008-05-22 19:46:36
Var tog värmen vägen?

Jag är alldeles övertygad om att för ett par veckor sen stod min son i t-shirt och grillade sparris (han är snart kock - om två veckor) och älgburgare och sen åt vi en utsökt middag på den såpskurade altanen i kvällssolens värme. Humlorna hade börjat leta sig in i fågelholken dom bor i, jag hade gått barfota i gräset och vi resonerade om sommarens fester. Nu fryser man ju häcken av sig. Det blir buljongsoppa till middag som vi äter runt brasan invirade i filtar. Tänder taklyset vid sju. Tja...man kan ju alltid läsa en god bok.

Äh, vi har ingen brasa, det skrev jag bara för att det skulle låta. Och förresten åt vi lax till middag. Med gräslök från trädgården (måste passa på medan man hittar den, gräslöken, alltså. Snart har den försvunnit bland alla mina solar, eller maskrosor, som mormor sa.) Allt för att samla energi till årets städning. Det ska ju bli fest här. Ungdomar slutar grundskola och gymnasium. Blir det kallt får vi vara inne - hjärterum och stjärterum har alltid funkat.

En gång, då vi hade stora Grillslaget, så trängde vi ihop oss tjugofem stycken i köket. Alla som varit in till oss vet att det är tufft med fler än sex. Då går man krabbgång mellan väggar och stolar och frotterar sig mot varann vare sig man vill eller ej.

En gång kom jag in i köket och funderade på var allt folk kom ifrån, det var som på Storsjöyran vid tolvslaget, framför stora scenen. Men vid närmare undersökning såg jag att det bara var min yngsta grabb och min dotters pojkvän. Dom råkade båda befinna sig i närheten av kylskåpet. Ni vet, två gånger två meter pojkar, tonåringar...

Ja, vi var alltså tjugofem. I köket. Så vem oroas för lite kyla? Åska och drivis? Vågrätt regn? Inte jag. Allt går! Förresten, ifall det är fasansfullt väder slipper man ju städa vissa delar, t e x fönster. Jag gick förbi en granne häromdan som hängde halvvägs ut genom köksfönstret ihärdigt gnuggande med trasan.
"Heja på!" kunde jag inte hjälpa att jag hojtade glatt. "Sen kan du komma hem till mig!" sa jag också, som den goda granne jag är.
"Äsch, jag tar bara det utåt vägen, det som syns, resten får vi väl se ifall jag har lust med", svarade denna kloka kvinna.

Jag kör med samma koncept. Så nu vet ni, ni som eventuellt kommer hit. Kommer jag på nåt roligare mitt i städningen så blir det avbrott. Gästerna kommer ändå.

Hejhopp i sommarvärmen.


Studenten, lille T.
Skapad av eva 2008-06-01 19:12:42
Jag har skurat altanen igen. Nu efter att ha sölat blomjord överallt. Det finns inget somrigare än att fixa altanen för sommarens middagar och fester. Köpt plant för 300 och på bordet står margeriterna i blå kruka. Träet runt fönstrena är trasigt och rubbet ska målas om. Massor av trä ska bytas ut och en trappa upp till altanen bör ju fixas inom en snar framtid. Bara det att det ska göras...Men, skit samma, vi har i alla fall pyntat överallt. Det är så ROLIGT. Och på onsdag kommer son nummer två hem för att bo hemma över sommaren. Kul det med. Och ovant. Men gästrummet är bäddat (min ateljé) och skrivbordet röjt på akvarellfärger och halvfärdiga skisser. Han ska plugga nämligen, så överlever en studerande den studielånslösa sommaren...så gjorde även jag. Och det med behållning.

I onsdags var jag på stan och beställde studentskylt, bland annat. Festen kan börja.

Det var lite svårt att hitta en bild på yngstingen där han inte gjorde en grimas eller var spritt språngande naken. Han var en pajas redan i tidiga år. Det finns t ex partybilder som skulle uppröra vilken Supernanny som helst. Grabben stående med yviga gester vid bordet, slipsen på sned och skjortan uppfläkt till magen, håret på ända och munnen på vid gavel i ett bara så typiskt lillebrorskratt. På en annan bild, samma party, står bästisen G med höjt glas och ett maskingevär i andra handen. På huvudet har han en tantbasker....Ja, det var fest, det. Nu kan det ju tänkas bli en aning lugnare.

Den lille studenten ligger på soffan som knappt räcker till och glor på matlagnings-tv. Snart väntar allvaret. Förmodligen har han inte en aning om hur bekymmerslöst studentlivet är jämfört med arbetsmarknad, lönesättning, bostadsbrist och hushållsekonomi. Eller så är det kanske tvärt om, beroende på hur det går. Jag kan i alla fall inte låta bli att se tillbaka på denne filur, som gick fram som en bulldozer bland brorsornas legobygge och skrek att han ville ha "bombardimben och bambán" och ingen begrep ett skvatt. Som vi hittade badandes mjukdjur i badkaret med kläderna på, som sprang omkring spritt näck med solglasögon på och sjöng "kompanissa, kottenia, flingeflax" och som lärde sig allt om stora fiskar och blev till på köpet rädd för vatten, både i badkar, bassäng och sommarbaden i Siljan, ifall hajarna kom. Samma en som brinner för Bajen och åkt på ett antal "huliganresor",, som morsan säger, och sjungit sig in i rockbandet för att kompisarna upptäckte att "han kunde skrika". Han är nu på väg ut i vuxenlivet - hur kunde det ske?

Nu är det uppehåll i rockband och fotbollsresor. Nu gäller närmast Hultsfredsfestivalen. Se där, studentpresenten är klar.

Himmel va kul det har varit (och är) att ha fyra tonåringar!!!

Sommarkväll
Skapad av eva 2008-06-08 08:49:49
Efter att ha använt lördagkvällen till en bättre långtur till några av Västjämtlands byar så slog det mig plötsligt en sak när jag och mannen gjorde matpaus. Var är alla människor? Trots att jag hade sällskap med världens bästa man så räckte det inte till riktigt. Jag klagade över det. Ödsligheten. Jag känner mig övergiven, gnällde jag. Han fattade inte, han satt ju där, sa han och tryckte obekymrat i sig hamburgare. Jag fick förklara.

Sommarkväll, så varmt så man smälter, alla doftande hundkex längs vägrenarna, försommargrönskan börjar djupna, kvällssol på trädstammarna och glittrigt blått vatten...ja, då kom jag att tänka på danskvällarna för hundra år sen. Jag kan höra ljuden av musik, skratt och Amazonmotor, känna spänningen och den där vilda glädjen när man var på plats och DOM var där! ( Ja, DOM, vi spanade ju åt varandra!)

Men jag minns också de fåtal kvällar jag inte var med av olika orsaker. Någon gång var jag barnvakt för att få in nödvändiga stålar, till exempel. Jag minns sommarkvällen, den vemodigt vackra, gröna, soliga, doftande tysta, och kände mig grymt övergiven eftersom alla andra var på plats i danspalatset. Samma känsla kom över mig igårkväll, där vi satt och åt ensammast i hela världen. Sådana kvällar som igår ska man vara på dans och möjligen vara sjutton år?

Jag och mina polare var experter på danshak i Västjämtland. Det finns knappt ett dansgolv som inte har haft turen att träffa våra fötter, ingen fläckig gammal spegel vi inte tittat i och absolut inga utedass som vi inte känner till. Ifall det var tre kilometer eller tio mil dit vi skulle bekymrade oss inte alls. Någon gång hamnade vi till och med utomlands ifall det var rätt orkester som drog.

Efter ett på dagen var det dags att göra sig i ordning. Japp. Trots att vi av bara farten i den åldern var vackrast i hela världen så gällde det ändå att vara grundlig i förberedelserna. Det hörde liksom till. Det var då festligheterna började. Jag minns rosenbadsaltet och jasmindeodoranten. Knallröda eller rosa supervida höftbrallor, tunna blusar med fjärilsärmar och omlottknytning. Sen gick man till nån polare eller så fick man besök, så att vi tillsammans kunde göra sista rycket ihop och spegla oss i varandra. Min kompis S hade en massa dansbandsLP, då kunde man kräma smöriga låtar samtidigt och föreställa sig och komma i stämning medan man la på ett varv mascara till och kollade att jasmindeon låg på plats i väskan. Sen for vi. Föräldrar eller kompisar med körkort skjutsade. Ifall dansen började nio var man på plats nio eller innan. Att komma halvelva var katastrof, då hade man ju missat för mycket.

En gång var jag och vännen S ute i så god tid att orkestern inte ens hunnit fram. Eftersom det var en sådan sommarkväll som jag nyss nämnt, så gällde det att hitta en plats att njuta på och dessutom ha uppsikt över vad som kunde tänkas hända. Vi tyckte att taket till dansbanan kunde utgöra första parkett, alltså klättrade vi upp och satt där i godan ro tills dansbandet (eller om det var managern?) rullade in. Vad som sades eller hur det såg ut när vi klättrade ner, det minns jag inte. Så här efteråt så kan man ju undra ifall det spekulerades i om vi var de bästa och största entusiasterna eller om vi bara var ett par fjolliga fjortisar?

Nåja, vad jag minns så hade vi förödande roligt och vi var defenitivt först in och sist ut, för vi åkte nog hem med dragspelaren i bandet som bodde i byn. Jaa, roligt var det då, roligt är det nu. Nästa lördagkväll ska jag ta en tripp till någon dansbana ute på vischan och kolla ifall det är sig likt.

Puss och kram då.


Hur det kan bli...
Skapad av eva 2008-06-17 21:42:58
När jag var femton år och hett önskade mig en motorcykel, eller åtminstone att få åka på någon annans, så var det dom där gamla klassikerna som gällde. Åtminstone kallas dom det idag. Hondan, den där 750kubikaren som var helt ouppnåelig, ett mastodontverk, tyckte man då, helvetesmaskinen som man bara kunde drömma om att tygla. Jag minns att jag och kompisen G dreglade över MC-Nytt och någon enstaka annan motortidning. En gång satte vi in en desperat annons. Vem ville ha oss två hotta lantbrudar med? Snälla? Bara en enda gång? En liten tur?

Svaret vi fick var från ett par stålhårda danska bajkers som för länge sen hade passerat ungdomen. Visst - vi var välkomna. Dom gillade skinnklädda kurviga saker, välslitsade åt båda hållen, bakpå bönpallarna. Långa röda naglar och kunniga i att åka med bakbundna händer var ett måste. Hade vi denna kompetens så var lyckan gjord. Det fanns en del andra suspekta förslag också i det illa maskinskrivna brevet, men dom har jag nog förträngt.

Jag och G stirrade som besatta på brevet. Vi vågade inte skratta utan det blev mest ett hest krax. Vi blev skitskraja, rent ut sagt. Hjälp!! Säkert var det medlemmar ur Hells Angels som nu hade fått korn på oss. Vi slängde MC-Nytt och brev långt in under sängen och barrikaderade oss framför på golvet och bet på naglarna. Livrädda att brevet skulle få fötter och komma framkrypande med ett väsande: "Jag vet var du bor..."

Vi låg väldigt lågt ett tag. Min väns mc-intresse svalnade nog en aning och jag tryckte ner mitt i tårna och kvävde en svidande längtan efter något som naturligtvis sågs som ouppnåeligt, både på det ena eller andra sättet. Men med tiden inser man att inget är omöjligt fast vägarna till målet kan se olika ut.

Ibland brukar jag slänga en blick på den blå motorcykeln (mannen har en sån där som jag drömde vilt om att få äga) och tänka på dom där danskarna. Fnissa. Idag står också en nyare men äldre mc där och väntar, en som make och son släpat hem till mig från kusten. Lite pyssel och jag är inne på min tredje och större hoj. Och därmed passerade jag det magiska 750 och körde om mig själv. (?) Vi borde väl ha prioriterat målarfärg till altanen, men tvillingsjälar som vi är när det gäller att ha kul, så hittade vi på det här i stället. Vi gör vad vi vill, när vi vill. Utan slitsiga skinnkläder och rödlackade naglar. Och det skulle bli synd om dottern ifall hon skulle komma på att åka med händerna på ryggen, så mycket bajker hon är.

Förresten. Jag fick ett brev till som svar på den enträgna annonsen. Det var en kille med Mascotsfrilla och lite finnar runt näsan. Han hette Benny och bodde i södra delen av landet. Han var gammal nog att köra en lättviktare men tyvärr hade han bara en risig moppe än så länge. Ifall det dög så kunde vi alltid brevväxla för han hade i alla fall TÄNKT att skaffa en motorcykel bara han jobbat ihop lite mer pengar. Efter den skrämmande upplevelsen med danskarna så kändes det tryggt och harmlöst. Alltså brevväxlade vi ett tag. Jag till och med ringde en gång. Och sen ljög jag säkert ihop nåt fiffigt om att vi NÄSTAN var ihop, ifall någon frågade om det svartvita fotot jag hade i pluskan. Undrar hur det gick för Benny.

Hallå, Benny! Ifall du läser det här - blev det någon hoj? Fick du ihop pengarna? Blev du kanske en hårdkokt killer som åker omkring i samma skinnbyxor som för trettio år sen och luktar apa? Eller blev du beigeklädd revisor och kör omkring i leasingbil? Blev det som du ville?

Tusen pussar o kramar till alla - inte minst till min familj som bidrar till allt roligt här i livet


den 25 juni 2008
Hejmkokemejkover?

När det stormar och regnar kan man ju alltid göra om sig för att förgylla tillvaron. Det tyckte i alla fall familjens prinsessa (vår tjej) och manade på hårfärgsinköp.
Jahaja, sa jag och protesterade inte. I tonårssammanhang är det en tämligen harmlös handling - hon kunde ju ha velat göra hål i läppen...

Vi styrde mot butiken.
- Jag skulle vilja vara ljus nu, sa hon.
- VAAAA???!! skrek jag och tvärstannade. DU? Blond? ( Jag sa till och med fjortisblond, förlåt alla som bryr sig).
- Jaa, pep hon. Men så tog hennes starka jag över, det som jag beundrar, och så sa hon bestämt att hon visste ju inte direkt om hon passade men hon tänkte prova.

Till saken hör att hon haft en längre period av en kolsvart outfit. Men nu är det alltså från Marilyn Manson till Marilyn Monroe? Tja. Som sagt. Tämligen harmlöst, men det tar ju ett par minuter för en annan att byta bild av sitt barn. Mina fotoalbum visar på ett starkt intresse för att göra om sig, en sorts karta över diverse heimkokemejkovers. Själv har jag gått igenom en del stadier. Rödaste mahogny som artonårig fotomodell, lila som tjugoårig rebell. (Haha! Försökte få mamma att ringa jobbet och säga att jag var sjuk. Långvarigt. Men nix, det blev till att ge sig iväg. Kära vännen och arbetskamraten E skrattade nästan ihjäl sig och har en ovana att fortsätta skratta ihjäl sig åt detta när vi träffas så här trettio år efteråt. Åt mitt lila hår, alltså...). Efter detta har jag gått igenom en hel del. Roligast var min blonda period och därtill en ansenlig mängd kilo mindre. Kul att gå ut, ingen kände igen mig. Jo, en, som frågade ängsligt om jag varit sjuk eller så. Efter det återgick jag till rödbrunt och några kilo plus. Känns lugge, som ungarna säger.

Grabbarna har varit illblonda alla tre i olika perioder. Det har varit lockar, det har varit rakat, det har varit gelé och spray och inrakade tecken i stubbad frilla. Älstingen lovade spara till dreads när lockarna äntligen fick växa ut i Australien, ivrigt påhejad av mor och mormor. Men det sket sig, hemma i Boden kom saxen fram.

Familjens rockstar blev stajlad inför spelningen på Yran för ett par år sen. Kom hem kolsvart och vaxad, välmejkad och söt. Sen blev det lite ljusare igen, men innan han och kompisen drog till Peace & Lovefestivalen i förrgår så åkte svartfärgen fram igen. Mamma fick fixa. Och då ville ju jag inte vara sämre så då drog jag till med Röd Corvette som jag fått av vännen K. Och det tog skruv! Så varför inte göra om sin tuffa punksvarta tjej till en mjuk blondin med vitt läppstift? P skulle älska henne ändå, berättade hon stolt.

Efter tre (3!!!) blekningar och åtta telefonsamtal till pojkvän och flickkompisar för att avge detaljerade lägesrapporter skickade jag henne i säng av pur matthet. Då var håret spräckligt från vitt till illorange. Det kan vara bättre när vi vaknar, försökte bästisen som skulle sova över. Jovisst. I morse väckte jag två blondiner, en mycket riktigt blond, en skrikigt gulvitorange.

- Jag vill vara bruuuun, snyftade den skrikfärgade.
- Ållrajt, sa jag och välsignade att jag bor nära butiken. Och att vi är lediga. Och att man kan göra det själv. För att inte tala om alla goda skratt vi fått sen igår.

Jag är nu morsa till en brunett. Undrar vad det innebär?

Stor kram till alla som gör om sig.

PS. På bilden syns min nyrenoverade son till höger. Han är misstänkt lik Elvis. Bredvid har vi ett av fansen...



den 4 juli 2008
Mamma! Jag har inget att göööra.


Nu har jag varit ledig i tre veckor. Vad händer? Handlingsförlamning, ligger väl närmast till hands som förklaring till mitt tillstånd.

Jag vet att det brukar ta ett par veckor att varva ner i det uppskruvade jobbtempo jag befinner mig i till vardags. Men nu har jag mina onda aningar - känslan av gäralaushet kom över mig igår. Och den gick inte att ta sig ur. Jag klagade för vännen I.
"Ja, men du vilar väl", sa hon självklart och berättade att hon njöt av gäralausheten.

Alltså, jag skriver sommardagbok för att dokumentera vad som skett under sommarlovet. Det beror på att det alltid försvinner innan jag hunnit fatta att jag varit ledig. Det har visat sig vara rätt åt mig, när jag stånkat över att jag inte gjort det och det, då jag läser i dagboken och ser alla saker jag varit med om. Men ändå.

Någonstans läste jag att man inte ska planera, det är någon sorts nutidsfostran att man ska göra så förbannat mycket på sin fritid annars är man inte ledig. Eller man får inte kalla sig ledig utan man bör hellre säga lat. Eller som jag, handlingsförlamad. Då låter det som om man drabbats av en åkomma som man tyvärr inte kan rå på.

Det undermedvetna säger mig i alla fall vad det är:
Det har infallit en period av okreativitet, det värsta jag vet! Det går inte att skriva fast berättelsen finns, det går inte att måla fast bilden syns i mitt inre. Jag hittar ingen musik som duger att lyssna på och jag kan inte klistra in bilder i albumet, känns som man lika gärna kan använda plastfickor a la 80-tal. Trist.

Jag befinner mig mitt i en väntan, ett vacuum. Där har vi det! Det enda som kan hjälpa just nu är en låååång cykeltur med kameran. Hejdå!

PS Jaja, ja vet, ta vara på det roliga i livet, bla bla. Men just nu är det så här.
Även solen har fläckar, som kollegan och vännen L alltid säger.


den 7 juli 2008
Tack för tipset, kompis!
Jodå, vännen S skickade genast ett sms där hon allvarligt varnade för att jag drabbats av ett virus som orsakade oro över gäralöushet. Men råd och tips kom också - vad vore världen utan vänner? Receptet denna eminenta dam ordinerade var ett rejält krogbesök.

Jag gav mig genast iväg och det var ju inte svårt att få sällskap, för helt plötsligt var hela familjen intresserad av att se hur man blev botad, liksom. De som inte var drabbade ansåg sig behöva premedicinera, bara utifall att...

Och tänk, det blev genast bättre! I takt med att notan steg och solen sjönk blev vi helt avslappade och njöt av ledigheten i en sommarstad som egentligen bjuder på det mesta. Fast vi vet ju hut och går alltid hem innan stängningsdags. Överdrifter är av oftast av ondo.

Det är faktiskt en stor del av livets goda att på somrarna sitta ute på någon trottoar och bara njuta av folkliv och - just sommaren. För många år sedan berättade jag för en arbetskamrat om min passion för att se på människor. Det har alltid satt sprätt på min fantasi och bidragit till både bild och text. Hon förstod inte vad jag menade, tyckte det var korkat som bara den och vände mig ryggen. Skakade på huvudet, till och med. Men jag tycker fortfarande om det. Att bara betrakta. Jag lyssnar inte så mycket, det intressanta är mina egna funderingar kring vilka de är och vad de har i ryggan. (Det finns ju som bekant avlyssnare också, så helt ensam om att ha en flippad hobby är jag ju inte. Finns det någon som inte har läst eller åtminstone hört talas om "Tjuvlyssnat"? Finns både bok och webbsida med återgivning av brottstycken ur folks samtal var som helst i Sverige. Jättekul. Eller tragiskt, beroende på vad man hör.)

Men att bara ha möjligheten att gå iväg, dricka en latte eller ett glas vin, spelar roll, vad som helst, men det finns massor av njutning i att befinna sig mitt i, på något sätt. Och dessa sommardagar...och alla dessa caféer och små krogar som pluppar upp under sommaren eller som rotat sig kvar sen länge. Och alla dessa människor...Suck!

Och som genom ett trollslag blev hon sig själv igen och i morse klockan sex var hon uppe framför datorn med en skrividé. Och plötsligt föll alla bokstäver på plats. Olé!


den 11 juli 2008
Ny cykel!

Jag har fått en ny cykel! Jag är så glad över den, en hett åtråvärd gammal "käringcykel" (don efter person!) som bara inte går att hitta så lätt. Vi såg en del rosthögar i en grannes gård en kväll när vi var ute med hunden.
"Kolla vilka cyklar, va, precis en sån som jag vill ha!" skrek jag till mannen. Som den hjälte han alltid är lyckades han få (FÅ!) en cykel till mig. Betalning var att laga en punka på en annan. Och nu har han mekat med cyklar en och en halv dag. Det var en del att fixa på min med, den skulle nog ha hamnat på tippen, antar jag. Men nu är den cykelbar. Utan växlar (bara elände) och utan handbroms. Den ska målas i svart och cykelkorgen ska på. Sen kanske det blir Frösöberget runt igen. Fin tur, det. Och ska jag stanna nånstans ska jag se till att ha stans fetaste kedja med ett hänglås större än det sagoillustratörerna brukar bjuda på. Erfarenheten i detta hus är nämligen sju cykelstölder trots lås och läge. Allra snabbast försvann förra käringcykeln, en dyrgrip jag kommit över på en skrothandel för tio år sen. Fastlåst med järnvire stals den ändock.

Nåja, nu ska jag ut och cykla. Min hemvändande dotter kommer att bli glatt överraskad då hon får överta min förra MTB-inspirerade cykel. Eller inte. Hon är nämligen också på jakt efter en järngrind av samma kaliber som jag just fått. Men icke att hon den får låna - aldrig i livet!!!

Det är väl också en sommargrej, att cykla i mulet, varmt väder. Jag minns faktiskt hur det kändes att lära sig cykla! Jag minns att morfar sprang efter och jag skrek att han skulle släppa när jag hittade balansen. Och sen kommer jag ihåg kompisen C som hälsade på och förklarade att hennes cykel hette Döden Bakom Styret (DBS) men att jag bara hade en sketen Fram. Brorsan hade limpa på sin och röda handtag. Och en fullkomligt livsfarlig järnstång som gjorde att man var tvungen att svinga benet över cykeln bakifrån och häva sig upp i stället för att mer damaktigt lyfta på foten ett par decimeter och lätt som en plätt glida upp på sadeln. Jag provade hans cykel hemma bara, när inga petiga tjejkompisar fanns i närheten.

Jag har i alla händelser svalt stoltheten för att svinga benet över. Det kom med tiden och med motorcykeln. Svårt att vara pimpinett där. Nu ska jag ut och cykla, vädret är perfekt, jag är ledig och halva semestern är kvar.

Pussokram!


den 20 juli 2008
Så försvann ögonstenen in i nävarna på en norman.
Jag har sålt min motorcykel och det var med mycket blandade känslor. MYCKET, ska jag be att få tala om.
"Va? Den där skulle du ju AAAAAAAAALDRIG sälja!?" sa vännen M för ett antal veckor sen då det kröp fram att det var dags att byta till mer prestanda inför längre turer. Jag förklarade just det också. Även för att övertyga mig själv. Jag vet ju att det blir skillnad.

Jag körde iväg hojen på sista resan sju mil bort för att möta den nye ägaren. Han såg snäll ut och skröt mycket över min välskötta skatt. En entusiast, med smak för originalklassiker utan plastpåhäng och överkromade bjäfsprylar. Alltså var vi överens och jag tycker nog att rätt ägare övertog maskinen. Dessutom gillar jag norrmän.

På kvällen gick jag ut och åt vietnamesiskt med min privatmekaniker. Vi pratade om de saker som fattas för att min nya ska bli just som ny. På vår första tur tillsammans åkte vi tio mil drygt och jag förstod vitsen med att köra 900 kubik mot 650. Stabilt, kan det väl sammanfattas, arbetsvillig som ett monster. Dessvärre är nu läget sådant att hela stan hör när jag startar den. Att köra omkring med hjälm och solglasögon är väl en sak, men ifall jag kliver av vill jag nog ha en påse på huvudet med, så att ingen känner igen mig. Man kan åka fast för förargelseväckande beteende med ett sådant vrålande som kan väcka döda. Alltså finns det att göra och jag erkänner - det går före andra saker förutom våra barn.

Den hemvändande mellanbrodern och hans kompis har underhållit oss med musik och igårkväll fick vi höra resultatet av deras hopplockade program på en fullsatt pub. Kul - vi gör alltid en massa kul saker, säger jag ju. Och jag är ganska övertygad om att våra barn gör det också eftersom dom är så bra på att följa sina impulser och få till det dom vill. Bara dom nu också inser det och visar glädje och tacksamhet över livet och tar vara på det roliga så ofta det går. Och det tror jag att dom gör, som sagt.

Puss och hej, leverpastej.


den 29 juli 2008
Om resandets vedermödor - varje minut är guld.

Jag och maken satt och filosoferade över gulaschen som vi lagat på stranden:
- Det är nåt särskilt med det här livet, sa jag.
- Jaa, sa han bara, och tuggade vidare på en jättebit ojämnt skuren norskt rågbröd.
- Jaa, jag menar, man måste vara på ett speciellt sätt för att göra såna här saker, eller hur? sa jag och balanserade en tallrik i knät samtidigt som jag värjde mig för ettriga blindbromsangrepp och försökte finna vila för ryggen mot en stock. (Och för ändan mot vassa stenar, för all del.)

Vi filosoferade över det ett tag, den perfekta vilan. Vår vila och avkoppling idag, när vi gör det vi tycker är roligast:

Våra motorcyklar är ok och vi har några dagar ledigt.
Packning och planering. (Mini och lättpackat, samma som en bergsbestigare.)
Iväg - någorlunda hum om var vi vill stanna, typ Grönland eller Skåne, tar någon väg åt rätt håll. Kanhända dyker saker upp som ändrar vår resrutt.
Hittar kul plats och vill tälta, alternativt hittar ingen kul plats men måste stanna och tälta.
Stannar, av med hojkläderna, fram med tält, sovsäckar, madrasser, kök, skafferi...ska vi duscha nu eller på en gång?
Matlagning på Trangia, sittande på backen, nyduschad men nu insprayad med myggmedel. Diskning, det tar fem minuter att ta sig till kök och toa.
Sorterar alla påsar och packningar, lägger in i tält.
Vi vill se oss omkring, tar en tur med hojen, stannar, klär av, låser fast, låser in det som går att låsa in i packådor, byter om till jumpadojor och linne, gååååår så långt vi orkar och kan för hojen står bra till och hojkäderna är fastlåsta.
Tillbaka till tältet efter utforskande av nya platsen, fram med Trangia och matlagning på backen. Upptäcker att vi glömt Tabascon hemma. Urk, men det får gå.
Iväg och diska och rota i packning efter handduk för att stå i kö till kvällsdusch.
Sover som en kratta, madrassen är för smal, för hård, för mjuk och för mycket. Det är för varmt, för kallt och för trångt och ALLA andra skramlar med sina husbilar, husvagnar eller hus och ALLA snarkar, babblar och att dom ALDRIG går och lägger sig, klockan är ju minst elva! Har dom ungarna uppe NU??? Kan dom inte få tyst på HUNDEN????
Morgon - kaffeeeeee...ja, men först måste man ju till toa, fem minuter bort, sen rota fram Trangiaköket, sen fylla på vatten i kran femtio meter bort.
Medan en gör fika börjar den andra JOBBA. Rulla madrasser, sovsäckar, riva tält, samla packning i rätt ordning.
Fika, diska, packa, klä på, planera resrutt och eventuella inköp av förnödenheter.
Hittar kul plats.../hittar ingen kul plats, men...

Jaa, så där håller vi på. Och jag lovar dig, jag skulle ALDRIG byta en minut eller en kvadratcentimeter av den tid och plats vi äger under dessa turer. Allt är guld, värt varje sekund. Det är en livsstil.

Vi gjorde nog likadant när ungarna var små och följbara. Då hade vi dock bil. Och faktiskt, jag minns inte en enda gång att det var tråkigt eller bökigt. Däremot minns jag en gång då det var ett evigt regnande. Då körde vi efter väderkartan. Så var det inte mer med det. Och så solen sken igen då också, precis som den gör idag.

Så när vi satt där på stranden i förmiddags, mannen och jag, och käkade påsgulasch och norskt rågbröd, så kom vi på det, att det här är vilsamt. Just vila för själen. Och då planerade vi att nästa år ska vi göra en ännu längre tur med ännu fler stopp och upp- och nerpackningar och disk- och duschkö och knöliga madrasser och långsamma kok på Trangia.

I morgon ska vi kolla på kartan. Svalbard eller Österlen? Eller blir det till Kallsedet?

Pussokram alla mina åhörare.


Sammanfattning - tänk positivt!
När jag satt på fiket i sommarvärmen och pratade om livet med vännen M, kom vi fram till att man kan i alla fall försöka göra något i stället för att klaga.

För att förtydliga mig: det finns för många friska, självgående människor som klagar över för mycket, som lägger ner massor av energi på sitt eget missnöje, på att må så dåligt som det bara går över struntsaker. Ja, det finns säkert skäl för en del att berätta om sitt lidande men ibland blir jag så trött, särskilt när det blir en livsstil. Det värsta är gnäll över väder. Och? brukar jag tänka. Livet pågår ju, och varje dag är en gåva så försök åtminstone att göra nåt av den i stället för att klaga.

Jag kan troligen provocera en hel del, det bjuder jag på. Men till dig som faktiskt har ett fungerande liv men klagar för att det är en ovana - skärpning! Jag kan utmana med detta tips:

Sammanfatta varje dag med en enda mening. Lätt kanske, men om jag säger så här, du är tvungen att tänka ut vad som varit positivt och det ska ingå i din mening. Hur blir det då? Jag kan börja.

Vecka 31
Måndag
Badade i Atlanten tidigt på morgonen - ljummet
Tisdag
Lagade lunch med min man på en strand - skrattade massor
Onsdag
Kramen av älsta grabben som kommit hem
Torsdag
Middag med fem livsbejakande, glada och positiva killar
Fredag
Skrattade åt sonens cykeltur som blivit flera mil för lång - han hittade inte i sin hemstad!


Tänk vilken lista det blir i fall du måste tänka ut det som varit positivt under din dag. Just nu sitter jag på altanen och upptäcker att det blivit mörkt. Vi har satt på infravärmen och svept in oss i filtar. Mina fötter är instoppade i raggsockor och en viss sensommarsvalka har smugit sig in i trädgården. Det är tyst, fast Yran pågår för fullt tjugofem minuter bort. Kanske man ska sitta uppe i natt? Det var länge sen! Skulle vara kul att se solen gå upp, sitta med kaffe och bullar klara när kidsen dyker upp efter festivalbesöket...och en kamera för att föreviga deras miner. Naa, dom är luttrade över knäppa föräldrar som jämt vill ha kul.
Hahaha. Och en stor kram!


den 1 augusti 2008
I sommar har jag läst...
I sommar har jag läst 17 ungdomsromaner hittills. Och smittat delar av min familj så klart.

Man lånar hem ett antal böcker (har jag tjatat om förr) och låter alla ligga framme. Till slut fattas det ett antal när man ska lämna igen dom. Det visar sig att ungarna har både den ena och den andra och nån kompis har den tredje...Och jag vinner. För det är alltid en vinst då man får nån ovillig att läsa en bra bok. Nu råkar inte mina barn vara direkt ovilliga när det gäller läsning av bra böcker, men ibland tror en del av dom att dom inte har tid. Andra har inte ron eller vanan att läsa och då är det en ännu större vinst! Hur som helst, en bra bok leder alltid till kloka och fantasieggande samtal. Eller hemska men viktiga, som boken "Fråga Alice".

Ungdomsromaner behöver man läsa ifall man jobbar med ungdomar. Det finns en hel del att hämta, kan jag tala om för den som undrar. Man kanske känner sina egna eller andras ungar och vet en hel del om deras funderingar och livsfrågor, men man kan omöjligt veta allt, och det ska man kanske inte heller. Men att få nya infallsvinklar som leder till nya spännande samtal är aldrig fel.

Vad läste jag för böcker då, undrar du kanske?
Jaa, jag kan rekommendera dessa av de jag läst:

"Jag ska döda dom" Eva Vikander
(hur knäppt man beter sig om man blir rånad - om hämnd)
"Tro på mej" Håkan Larsson
(en kille blir oskyldig anklagad för övergrepp)
"Prinsessan och mördaren" Magnus Nordin
(välskriven rysare om en pojkmördare mitt i ungdomsvardagen)
"Kattskorpor" Catarina von Bredow
(Felicia - en stark tjej som står för sin udda familj)
"Inga livstecken" Inger Frimansson
(en kille som försvinner, om förhållande med äldre tjej)
"Anklagad" Robert Cormier
(en duktig förhörsledare och en oskyldig kille som anklagas för mord)
"Som om ingenting" Catarina von Bredow
(en tjej blir kär i sin kompis farsa)
"Fråga Alice" författare anonym
(om droghelvetet, sann dagbok)
"Allhelgonaoffret" Peter Lidbäck
(skräck om en vind som inte får besökas...)
"Bryta om" Åsa Anderberg
(om Minnas eländiga familj och hennes kärlek och vilja)
"För bra för att dö" Christina Walldén
(om en tjej som vill ta livet av sig och som hittar en själsfrände på nätet, läst för tredje gången.)
"Kråkflickan" Kate Cann
(om en mobbad tjej som får en idé då hon blir vän med kråkorna)


Ja, det är bara några.
En annan sak som gör mig glad är när unga skriver själv. Jag vet ju hur kul det är när bokstäverna tar över och ens figurer lever själv och man bara är med som på ett bättre party, fast man kan liksom fortfarande dra i en del trådar för att styra lite som man vill. Alla skrivare vet vad jag pratar om.

På köksbordet ligger en ny ungdomsroman (ungdoms..? vaddå? Egentligen är väl alla böcker för alla?). Nåja, Ingela Perssons "Ilja" ligger där och den ska jag kasta mig över när Yran är slut, alla tillfälligt boende åkt och huset tystnat. Det ska bli en spännande upplevelse, dels för att jag inte ofta väljer fantasy själv, dels för att jag råkar känna författaren och DET är jag lite småmallig över.

Puss på er, läslöss!


den 7 augusti 2008
Silverbröllop
Igår firade jag och min man silverbröllop. Konstigt, tjugofem år bara försvann. Vi hade tänkt en hel del kring detta evenemang tidigare. Nu blir inte allt som man tänkt, som bekant. Men med facit i hand, hur den stora högtidsdagen såg ut får symbolisera vårt liv ihop.

Vaknade sju, innan mannen rusade iväg till jobbet fick jag puss på kind:
- Ja, grattis då.
- Vaddå? sa jag och vinglade iväg mot kaffepannan.
- Ja, till bröllopsdan.
- Avisstja, grattis själv. Ses. Du, tror du att du kan ta hem tvättmaskinen idag, vi måste nog tvätta?

På lunchen kom han hem och kastade sig genast under min hoj med verktyg inlånade från motorgurun. Själv gick jag ner på stan och fikade med vännen E.
- Jag har faktiskt silverbröllop idag, sa jag.
- Nämenojsan, minns du vilka gräsliga klänningar vi hade? sa hon som gifte sig året efter. Visst, vi frossade i vem som hade gräsligast. Jag hade sett ut som en gigantisk gräddtårta med tårtpapper i tjugofem meter spets och hon som hon skulle på torsdagsbingo i blå tantklänning. Våra män kanske var stiligare i halvlångt hår, slokmustasch och pilotbrillor.

Jag köpte en ros och åkte hem. På bordet hade mamma ställt en flaska gott vin och skrivit en lapp. Gulligt! Ät nåt gott, sa hon då jag ringde och tackade.

Mannen kom hem med tvättmaskin, jag grillade lax, maken skruvade på motorcykelmotorn och sen åt vi medan nya tvättmaskinen jobbade undan högarna. De två hemmavarande ungdomarna försvann ut på onsdagsnöjen på stan och vi tog en promenad med hunden. Sen hjälptes vi åt med hojen och så var dan slut. En mycket bra dag, ska jag be att få tala om: ny tvättmaskin och ett steg närmare en spinnande motor. Om ett par veckor kanske vi kan åka till Norge en sväng på festival i Steinkjer. Lagom helgtur det.

Innan vi somnade funderade vi över vad vi ska göra om tjugofem år, då har vi väl guldbröllop.
- Då är vi sjuttiosju, sa mannen obekymrat, jäklar vilket party vi ska ha.
- Då får vi minnas när vi åkte jorden runt på hoj som nyblivna pensionärer, sa jag.

Det gäller att planera sitt lilla roliga, mina vänner.


den 13 augusti 2008
Moppedags

Jag följde dottern ut till trampmoppen, en fin Piaggio som vi kommit över för ett antal år sen när killarna var i moppeåldern. Vi släpade den en bit upp till säkra marker för övningskörning: gammal hockeyrink och närliggande cykelväg.
- Hur startar man? frågade jag dottern i hopp om vettiga tips.
- Jaa, man trampar väl...?

Det slutade med att jag argt ringde maken och frågade hur man fick igång mopedskrället. Han undervisade metodiskt och pedagogiskt och jag fick igång motorn. Av någon underlig anledning kändes det som när jag gjorde rara små ungar sällskap på karusell på Leksands sommarland. Pickligt, vingligt, osäkert. Nåja, för dottern dög det mer än väl. Och så for hon iväg efter att jag hade återgivit makens knep och mina egna förmaningar. Van att åka bakpå motorcykeln som hon är, så fick jag påminna om att det är en viss skillnad att köra själv, även om det är en moped. (SÄRSKILT om det är en moped, kanske.) Hon körde glatt iväg. Tre minuter senare flög moppen åt ena hållet och blev sned i styret och flickan åt det andra hållet och blev skrubbad på armen.

- SHIT! sa hon och hoppade upp igen. Med håret flaxande bakom hjälmen for hon vidare mot nya äventyr. Hon var hemma till middag.

Det påminner mig om mina mopedförsök som sjuttonåring eller nåt. Brorsan lade ner stor energi och efter att ha spilt tid och kraft på vägen ansåg han det säkrast att förflytta övandet till sjöstranden. Väl på plats försökte vi nån timme till, men sen förklarade han mig oemottaglig för undervisning. Min bror är en stoiskt lugn och samlad person som inte gärna exploderar i vildsinta krigsdanser. Dock kan jag säga att han slet sitt hår denna lite gråmulna sommarkväll vid Indalsälven. Jag minns det tydligt, sådeså. (Det SKAR i mig, jag och mitt motorcykelintresse, ni vet. Världen föreföll plötsligt mycket dyster.)

Men skam den som ger sig. Efter år av övande på stigande antal kubik och hästkrafter lyckades jag igårkväll köra hundra meter moped utan att vurpa. JAAAAA! JAG KAAAAAN!


den 24 augusti 2008
Nåt kul...
Nu ska jag berätta något kul!
För nån dag sen fick jag för mig att jag skulle vilja köpa den där stora, spretiga, silvriga och lite vingliga ljuskronan som bland annat mina vänner M och I äger. Jag har alltid varit förtjust i den där ljuskronan men inte tyckt att jag haft plats för den.
- Men, sa M, häng den på altanen.
Och just då insåg jag att min altan, som jag förtvivlat håller på att pimpa till en loppcirkus med allsköns bråte, bara MÅSTE ha en ljuskrona. DEN ljuskronan.

Talade om för mannen i lördagskväll, han sa att det var en lagom hojfärd. IKEA, alltså. Det är där den finns. Så vi tog hojarna (just det - nu är den PERFEKT! Tur man är ihop med mekanikern...) och så klev vi upp i ottan. Det var dimma innan solen brutit igenom allt och ni kan ju bara tänka er...Ragunda och Liden - Indalsälven var blank som en spegel, ingen trafik denna tidiga söndagmorgon och ängarna är fortfarande gröna. Det är märkligt vad många vackra platser det finns i ens eget landskap, platser som ser helt olika ut, som att vara i olika världar. Och jag undrar vem som bor nere vid älven i Liden?? Det måste vara en mäktig plats att bo på.

Det blev en kanondag, förstås. Och nu är ljuskronan på plats. Kul va? Och så köpte vi en helikopter, radiostyrd. För annars har vi inget att leka med i det halvmeterlånga gräset på gården i höst. Vi provade den i köket men efter ett smärre haveri nära hundskålen lade vi den på hyllan. Min man förklarade barskt att han inte ville se några tonårsfingrar på helikoptern. Och så gjorde vi sillmackor och avslutade dagen med dessa. Solen lyser än, hör ni!